Vaknade vid sju på morgonen, precis som vanligt detta sommarlov. Lyckades dock slumra om en liten stund och drömde om något fint som hände mig igår. Vaknade snart igen av Uffes lilla hand som i sömnen krafsade mig på ryggen. Svalt i sovrummet, för vädret har slagit om till elva grader.

-Jag tror att det snart ska börja snöa nu, sa Uffe trosvisst när skiftet kom.

Jag börjar få den här rastlösheten i kroppen, som i bästa fall kommer i slutet av semestern. När man otåligt står och stampar och vill sätta igång med arbetet igen. Det är inte alltid den känslan infinner sig och det är inte säkert att den går hand i hand med en lång semester. Det kan vara helt andra saker som påverkar om man är redo att börja arbeta eller ej. Själv är jag otålig inför allt som ska hända. Jag släpper min nya bok, jag ska på en skrivresa med Malin. Jag ska gästa ett otroligt fint teveprogram och jag ska påbörja arbetet med min nästa bok. Framförallt ska jag försöka inrätta en vardag som ensamstående – och det är med skräckblandad förtjusning. Försöker dock hålla fast vid förtjusningsdelen i det hela.

Bertil börjar skolan imorgon men mina andra barn börjar på onsdag. Så torsdagen är min första riktiga arbetsdag. Fram tills dess tänker jag städa frysboxen, sortera källarens Lill-Konsum, tvätta tvättkorgen till botten och plocka fram höstkläder i rätt storlek. Små, kära bestyr för att lugna en rastlös själ.

Ha en fin söndag!