När man går igenom en kris är det praktiskt att ha gjort det förut. Det här är inte första gången jag haft det jobbigt och säkerligen inte sista. Om jag skulle rangordna mina kriser så är ju mammas död nummer ett, men inget mående är så dåligt som när jag jag var utmattad och sedan deprimerad under hösten 2015. Det var mycket, mycket värre – och det var nog för att själva hjärnan var trasig. Redskapet jag skulle ha för att läka mig själv gick inte att använda. Jag fick bara blunda, vänta och ha vidrig ångest. Den perioden var det absolut värsta jag upplevt i mitt liv. Jag minns hur jag vankade av och an på dagar och nätter utan att kunna få någon sömn eller paus från mig själv. Minns att jag tänkte att nu blir jag inspärrade på psyket, för så här beter sig bara en gravt sjuk människa. Så här galet och så här mörkt kan inte livet få bli. Men också det gick över, till slut.
Den här krisen är en västanfläkt i jämförelse med min utmattning. Jag har ju allting annat på plats. Jag har hälsan och träningen, jag älskar mitt arbete och har en lagom tung belastning där. Det är hyfsad ordning i mitt hem och på mina grejer – och i företaget har jag ju Charlotte till hjälp för att hålla styr. Men framförallt har jag inre resurser. Jag har varit med om jobbiga saker förut och vet hur jag ska ta mig an dem. Jag mobiliserar alla mina livserfarenheter och till skillnad från 2015 när jag drog mig undan från familj och vänner har jag nu aktivt sökt mig till dem.
Jag fokuserar också på möjligheten till nystart. Nystarter är ju min bästa gren! Jag får sån energi av alltifrån att möblera om till att komma på en ny morgonrutin, eller påbörja en ny anteckningsbok. Och jag ska använda den glädjen till att planera min framtid. Jag har ju aldrig bott själv i hela mitt liv! Flyttade ju hemifrån, direkt ihop med Jakob.
När ska jag veckostäda? När och hur ska jag sköta tvätten? Hur ska jag organisera min kyl? Hur ska mina vardagsmornar se ut och veckorna utan barnen – hur ska jag tillbringa dem?
Jag fantiserar om barnfria veckor när jag inte lagar någon mat alls utan äter en god bit gruyère och prosciutto till middag. Jobbar långa dagar och får komma framåt med mitt skrivande. Där jag håller minutiös ordning i mitt hem och lägger mycket tid på att träna och träffa mina vänner. Kanske jobbar jag från min sommarstuga hela veckan, ingen kommer ju ändå att sakna mig?! Jobbet, hälsan och vännerna ska få ta störst plats. Det känns spännande och nytt för mig.
34 svar
Att få bo själv är bland det bästa med att göra slut! Njutet!
Sista stycket, där du fantiserar om barnfria veckor, det är precis så det är för mig nu!
Jag har varit skild i lite drygt ett och ett halv år och jag mår så bra!
Jag gör så mycket kul, eller inget alls, äter parmesan och rödvin till middag, jobbar så länge jag vill, går på AW, konserter, ligger i badet i flera timmar med en bok, sover så bra i en helt egen stor dubbelsäng, inreder hur jag vill, håller ordning utan att någon stökar ner, kan vara spontan utan att ha tider att passa. Listan kan göras lång!
Och på barnveckorna (har en tonårsson varannan vecka) har vi det mysigt och hittar på grejer tillsammans och umgås.
Jag är en så mycket bättre, gladare och mer närvarande mamma nu när jag kan lägga tid och fokus på sonen när han är här.
Det är stundtals ett stort jobb att bo själv i ett hus, men det är samtidigt på något sätt ett lättare jobb när man gör allt för sin egen skull. Och det är såklart också ofantligt lyxigt!
Jag har skapat mig mitt eget drömliv sedan jag blev singel och det är så skönt att få vara helt igenom egoistisk efter att man i över 20 år varit AB Hushåll/mamma/partner.
Man blir dessutom skitsnygg, får mindre rynkor, bättre hy, snyggare kropp och sjukt glow. Man mår så bra att man börjar stråla inifrån!
Kvinnor är starka och klarar allt!
Landa lugnt i din nya situation Clara, sen är hela världen din att ta för dig av!
Det glädjer mig att du trots att du är mitt i det kan se det i ett större perspektiv. Jag brukar säga att det finns grader i helvetet och ditt inlägg är en fin beskrivning av just det.
Du är en överlevare och du kommer att klara detta också, och för de stunder när det inte känns så, kom ihåg att du inte har är ensam. Gud och dina vänner är med dig.
Just läst din och Ericas bok om utmattning, superbra och så viktig! Känns som att den tar upp en hel del aspekter som man sällan hör om annars: ”utmattningshatet” ❤️ Övertygad om att den boken hjälpt och gjort skillnad för så många. Blir glad att läsa det du skriver om att skillnaden nu är att du har tillgång till dig själv (min tolkning) och det tänker jag på så sätt och vis är hela skillnaden, då kan sorgen få ta plats samtidigt som det nya börjar spira.
Tack Clara för att du skriver om detta på det sättet du gör!
Jag går också igenom en skildsmässa och jag känner igen mig så mycket i detta inlägg samt de flesta kommentarerna. Jag har hittat min inre styrka och jag har lärt mig att jag klarar mer än vad jag tror.
Jag mår så mycket bättre nu när vi inte bor ihop längre. Jag kan planera dagarna utifrån mig och barnens behov.
När han har barnen kan jag göra sånt som ger mig energi eller underlättar för när barnen kommer hem igen.
Jag trivs så bra i min lägenhet där jag (med lite hjälp av barnen) styr vad som ska finnas här och vad som ska bort. Det är så mycket lättare när jag vet att det som jag inte gör det blir inte gjort. Jag slipper hoppas att någon annan ska göra det för att sedan bli besviken.
Det har snart gått ett år sen vi separerade men ändå känns det långt kvar till ett avslut.
Jag är tacksam för de nära och kära som finns runtomkring mig, utan dem skulle allt ha vara så mycket jobbigare!
Mitt val att gå med i Clara Premium kommer att hjälpa mig mycket på min fortsatta resa som ensamstående förälder, inlägg och kommentarer!
Tack till alla er som skriver kommentarer!
Drömde så mycket om varannanveckanslivet när jag var sambo. Grattis!
Fin påminnelse om att det går att hitta möjligheter i en situation även om det inte är hur man hade velat ha det (naturligtvis är det mer utmanande desto längre situationen ligger från vad man velat). Blev ensam på heltid med mina tre för drygt fem år sedan och jag hade önskat att det var annorlunda, såklart, men kan samtidigt se att det finns mycket i livet som ensam vuxen som passar mig bra. Kan styra livet helt efter att barnens barnvärld ska vara trygg och annars att min vuxenvärld ska få vara som jag trivs, utan att anpassa och kolla med någon annan. Kan också vara skönt att inte lägga energi på att störa sig på att ”någon annan” inte gjort nåt i hushållet, att bara lösa det själv. I många lägen finns något att trivas i!
Verkligen bra skrivet. Det finns en tröst i att ha verktygen, och så är det liksom en själv som tröstar. På något vis? Ens forna jag som mitt i allt mörker tröstar ens nutida jag, men också ens nutida jag som liksom kan trösta ens forna jag på samma gång. Jag vet inte – vad underbart det är att få växa bara
Du har en stabil grund , barn vänner familj huset och ditt arbete. Du fixar det här sörja det man trodde man hade, alla högtidsdagar, tar ett års varv o känns, men du kommer igenom och det blir bra . 😊
Jag älskar mina barnfria veckor! (Även om jag i sanningens namn äter jag mer havregrynsgröt än gruyere.) Och jag älskar mina barnveckor! Det bästa av två världar!
Mamma är jag ju alla veckor, även de barnfria. Det är alltid något av barnen som kommer förbi för att hämta något, umgås lite eller ringer för att berätta något jättespännande. Så jag har aldrig upplevt att jag missar något i mina barns liv, vilket jag vet att andra kan uppleva.
Jag håller med! Älskar också båda. 🥰 Känner att jag får det bästa av två världar. 🙏
❤️
Tack Clara för att du skriver om det här på det sättet du gör. Att det är en möjlighet. Jag och sambon har många gånger varit nära en separation, och varje gång har det känts som världens ände ifall det skulle hända. Men så är det ju inte alls? Det är bara ett annorlunda liv. Tack för att du får en på andra och lugnare tankar.
Når jeg leste dette, kom jeg til å tenke på en markant og kjent norsk prest – Sunniva Gylver. Hun ble også biskop i Oslo tidligere i år. Hun snakker om å ha en ekstensiell beredskap som kan hjelpe en gjennom kriser. Hun har opplevd flere alvorlige kriser selv, blant annet å miste mannen sin i kreft.
Jeg tror du vil like hennes tanker, Clara. Hun snakker f.eks om dette i denne episoden fra sommer i P2 (Norges svar på sommerpraten i P1…): https://radio.nrk.no/podkast/sommer_i_p2/l_d9270faf-1887-4cf2-a70f-af18877cf25c
Denne er også veldig fin: https://radio.nrk.no/podkast/drivkraft/sesong/202109/l_7848c9e7-be83-4356-88c9-e7be83a356b0
Og ellers takk for at du deler. Jeg har jo skrevet det før, men at du delte din historie og skrev om at det tok tid å bli bedre, ga meg håp og hjelp da jeg opplevde min ”høsten 2015.”
Någon gång när tillvaron har landat så vore det intressant om du skulle vilja berätta (lite försiktigt och avgränsat) om hur ditt och Jakobs liv kommer att se ut praktiskt framöver. Jag tolkar det som att du bor kvar i huset – bor han i lägenhet eller i hus, och hur långt bort? Ska ni ha barnen varannan vecka rätt av, eller mer dela upp mellan vardag och helg? Som följare sedan 2016 så blir man nyfiken på att få en bild av er nya vardag.
Allt gott till dig, Jakob och barnen i denna omställning. Det kommer också att bli fint så småningom, bara fint på ett annat sätt. Ta hand om er 🌷
En sak som vi fick råd om när vi skiljde oss, och som har fungerat väldigt bra för oss, var att ha ”bytesdag” på fredag istället för måndag. Det blir ett mjukare byte för barnen när man får börja med fredagsmys och ledig helg och chans att planera kommande vecka, i stället för att göra bytet i samband med ny skolvecka. I värsta fall blir de dubbel söndagsångest. I takt med att barnen blivit äldre (från mitten av högstadiet någonstans), när kompisar och träning blivit viktigare, har de fått styra mycket mer själva när de vill vara hos vilken förälder.
Har också haft det så, i 10 år snart. Sååå bra! Man börjar med mys och helg och inte rätt in i vardagen!
Är också lite nyfiken på praktikaliteterna, det som inte känns för privat, utan liksom det andra – hur får man ihop en ny vardag liksom.
Kära Clara. Jag måste erkänna att jag blev så ledsen när jag hör om din skilsmässa från Jakob! Ni var verkligen sinnebilden om en kärnfamilj med ert hus och era gemensamma projekt på landet. Men jag vet ju egentligen inget om er trots att jag följt dig i 12 år! Jag kommer att fortsätta följa så länge jag orkar men det blir inte detsamma som förut. Lycka till med livet som ensamstående. Kram från Birgitta
Hahaa, du lyckas skriva om skilsmässan och egna veckor så att man nästan blir sugen på att skilja sig 😂 ibland skulle det ju vara drömmen med en vecka helt för sig själv. Nejmen, skämt åsido. Är imponerad över hur du hanterar situationen 💪🏻 jag önskar er lycka till den här hösten och med omorganiseringen av allas vardag, låter som om ni har fantastiska förutsättningar för att få det uppstyrt så att det blir så bra som möjligt för alla!
Tänkte också tanken! Och minns ett reportage på TV för länge sedan om några som levde som varannan vecka men tillsammans – man får ju inte vara fysiskt ensam då men den andra hade allt ansvar, som om man vore skild. Allt med barn och mat och skjuts och städ.
i think thats the most important thing: to know that one has a choice (not always, i know. but often we do).
when my husband died, i knew i could drown in my grief or i could feel the grief an learn to go on. learn to keep my smile and my laughter as he would certainely have wanted me to.
and i tried to see it as a new start. new possibilities, a blank paper to colour.
we can grow in a crisis. maybe we didn’t choose the situation, or wr didn’t want to choose it – but we can choose how to react and do what makes us feel good, or at least better.
yes to rearrange furniture, iron a beautiful tablecloth and make the garden bloom 🌻🌻🌻💜
❤️🙏🏼
Tack för att du delar så öppet – det är modigt och betyder mycket. Att läsa om hur du bär dina tidigare erfarenheter som styrka ger hopp. Man glömmer ju så lätt vad man redan tagit sig igenom när livet kommer med sina dippar.
Jag blir inspirerad av ditt sätt att tänka kring nystart. Du är stark!
Själv är jag fast i den där depressionen och utmattningen sen flera år tillbaka. Kommer aldrig ur. Självklart är jag glad för dig Clara, och andra, som tagit sig ur depressionens helvetesgrepp. Samtidigt ska jag erkänna att jag blir bitter. ”Varför kan inte jag?” En fruktansvärt osmickrande egenskap och tanke, men fullt så sann ändå.
Kämpa på! Det blir bättre, men inte sådär influencer-härligt. Jag var sjukskriven 4 år, sedan fortfarande sjuk och dessutom utförsäkrad och arbetslös i 2 år. Sedan följde 4 år av att försöka orka jobba och hitta ett sätt att leva drägligt. Idag, 10 år efter jag blev sjuk, jobbar jag 100 procent i nytt yrke. Men jag är fortfarande inte fullt fungerande och har anpassningar på jobbet, har inte mycket till fritidsintressen (pga måste vila vila vila). Och lever ensam mot min vilja för att jag inte har ork till dejtingprocessen. Man blir frisk, livet blir ok men annorlunda. Och vissa sviter (dålig ekonomi, förlorade relationer, trötthet, fysiska hälsoproblem) får man nog dras med resten av livet. Iaf verkar det så för mig som var lite äldre (45) när jag blev sjuk. Men allt är ändå bättre nu än för 10 år sedan. Bättre än för 4 år sedan också.
Känner igen mig, oftast hör man bara solskenshistorier som folk berättar när de kommit ut på andra sidan. Min utmattningsdepression började långsamt redan kring 2006, och crashade totalt 2019, sex år sedan. Förra sommaren var jag 100% sjukledig, kändes som ett steg fram, fem tillbaka, och allt kändes hopplöst. Nu har jag jobbat nästan ett helt år 50%, varit på semester(!) under sommaren (inte sjukledig som många tidigare somrar). Det är minimala steg, som inte syns när man tittar några månader eller ett halvår tillbaka. Men tittar jag ett år tillbaka kan jag se att det går framåt. Hoppet är inte ute även om det stått stilla många år 💕 i perioder har det bara varit vila och tålamod som fört en framåt. Ibland har det krävts aktivt funderande och förändring i vardagen. Under viloperioderna har frustrationen varit stor. Önskar dej stort lycka till! 💪🏻
Min man har lidit av depressioner. När barnen var små var han dålig i flera år, han var säker på att han aldrig skulle slippa depressionen. (Och jag får erkänna att det fanns stunder när jag kände mig uppgiven också). Men sakta, sakta blev han bättre. Det gick så långsamt att han nu inte kan säga när han började må värre, men nu har han varit fri depression i tio år i alla fall. Och han var dålig i minst fem år i sin svåraste depression. Jag hoppas så att du får hjälp! Och att du har stöd runt dig. 💕
Tack Maria, J. och Joppan för era fina kommentarer ❤️
Det låter klokt prioriterat ♡ Och att ta stöd av vännerna som garanterat enbart vill hjälpa är en fin tjänst till dig själv.
Kram!
Åh tack för det här inlägget!❤️ Du ger mig mod och hjälper mig börja komma ifrån de totala katastroftankarna.
Hälsningar en som förhoppningsvis vågar ta samma steg snart snart…
Stor kram ❤️
Tack!🥹❤️
Att jobba från sommarstugan låter lockande. Åtminstone minst en gång per årstid. ❤️