Jag var tvungen att åka iväg ett dygn från stugan och få undan lite jobb som hopat sig. Uffe fick vara hemma och sova med moster Anna när jag var borta. En lite ovanlig upplevelse för denna mammagris. När jag kom tillbaka dagen därpå släntrade han ut från huset med händerna i midjan, putmagen i vädret och ett långt grässtrå svajande i mungipan. Med avmätt min hälsade han mig
-Jag kände ingen längtan efter dig, faktiskt.
Också ett sätt att bli välkomnad hem av sin ögonsten.
Jag tänker ofta på hur mitt jobb som förälder är att vara en kuliss till mina barn. En fond för deras fantasier, problem, glädjeämnen och vardag. De är inte så intresserade av hur det är med mig. De vill bara att jag ska fungera så att jag inte stör dem i onödan. En ömsint strykning över kinden kan de kosta på sig ibland mellan varven. Ett mjukt »lilla mamma« när jag verkar trött eller sliten. Men annars är jobbet bara att finnas där. Vara en klippa och en varm famn på samma gång.
Genom mina barn inser jag hur jag själv var som liten. Och jag kan få ett sådant våldsamt dåligt samvete över hur det var när mamma var sjuk. Hur hennes sjukdom bara handlade om hur den drabbade mig och inte om henne. För hur hemskt det än var för mig och min syster måste det har varit genomvidrigt för mamma som fått en dödsdom och visste att hon räknade ner tiden med sina barn. Och för pappa som stod bredvid och kände till allt som vi barn ännu inte förstått. Men Anna och jag bara fladdrade förbi, prioriterade pojkvänner och kompisar och att resa. Samtidigt ville ju mamma att vi skulle leva våra liv och inte missa någonting. Precis som jag vill att mina barn gör när jag är sjuk eller mår dåligt.
Kanske är »Jag kände ingen längtan efter dig, faktiskt« ett ganska gott betyg. På att jag är lagom mycket kuliss i min sexårings liv – och inte alls huvudpersonen.
27 svar
Vet du, jag tänker att det är högsta betyg som förälder: att ha fostrat ett tryggt barn.
Kan inte läsa trots prenumeration. Har provat att logga ut och logga in igen. Får felmeddelande när jag mejlar supporten.
Åh nej! Testa att maila direkt till josef@krokodil.io som är min utvecklare så hjälper han dig
Också förlorat mamma i tonåren och önskar så att jag fått chansen att ta hand om min mamma som hon tog hand om mig! Köpa riktiga bra julklappar till henne, planera dagar bara för oss, lyssna på henne när hon känner sig nere osv. Det är verkligen något särskilt att vara mamma utan en egen mamma. Vissa kanske har en lika känslomässigt närvarande
pappa men för andra som mig själv så blev man kanske lite minimamma redan i tonåren och sen som faktiskt mamma blir man verkligen den sista dominobrickan som ska hålla upp allt. Önskar så att jag haft min mamma här så vi kunnat växeldra (och att det inte låg på mammor överlag naturligtvis att göra det!!)
Så fint skildrat, och så ömsint du beskriver det dåliga samvetet kring hur det var när din mamma var sjuk. Samtidigt som jag just tänker att det är vad man önskar sig som mamma när svåra saker händer i familjen, eller åtminstone gör jag det: att barnen ska fortsätta känna sig som att deras upplevelse är det allt handlar om (inte bara, men på det åldersenliga sätt man gör när man växer upp). Mina barn har ju förlorat sin andra förälder och jag är så jäkla lättad och nöjd när de trots det kan ta mig helt för given. Det är faktiskt nåt av det vackraste jag vet, det känns så avslappnat och sunt! (Har skrivit om det förr, det sammanfattar nog egentligen kärnan i vad jag tänker kring detta: https://ulrikanettelblad.se/ett-dott-gammalt-aktenskap/ )
Kanske helt fel forum, men jag har inga sociala medier så det får bli härigenom.
Mina tårar började dyka upp över ditt första inlägg men jag blev nyfiken och drogs vidare till vilket elevhem i Harry Potter du ”skulle” tillhöra, enligt dina barn. Det gick rakt in i hjärtat.
Du har ett jätte fint sätt att skriva, det är en gåva. ❤️
Så himla fint skrivet! Du beskriver så träffande precis det jag vill skapa för mina barn. ❤️ Jag hade inte det själv så ibland blir jag osäker på om jag gör rätt – och din text är så trygg att kunna luta mig mot. Ja! Just så!
Åh, vilket fint inlägg du skrivit, Ulrika ❤️ Jag är lite extra skör just nu och tårarna bara rinner här.
Vilken otrolig text Ulrika! Ja ❤️ låt mig vara de krossade tomaterna och den gamla möbeln i hörnet för mina barn
Jag är 41 nu och för mig har det gått varvet runt, och jag är tillbaka i att ha ett enormt mamma-behov. Har doch inte mått så bra varken psykiskt eller fysiskt de senaste 2-3 åren så jag tror att det har mycket med det att göra.
Men hon är verkligen mitt stora stöd just nu, och bara vetskapen om att hon endast finns ett telefonsamtal bort känns tryggt och fint.
Man borde alltid få ha sina föräldrar, oavsett hur gammal man är!
Håller verkligen med! Hade behövt min mamma just nu känner jag. Stor kram till dig och hoppas att du får må bättre snart
Åh Clara, jag förstår precis vad du beskriver kring det dåliga samvetet vid din mammas sjukdom men i tonårstiden ingår ju att vara självupptagen. Jag tror att din mamma ville att du skulle vara lite uppfylld av ditt, leva på ditt liv så gott det gick. Jag tror också att det varit tyngre för henne om du varit helt fokuserad på hennes perspektiv, för då hade det blivit ännu tuffare för både henne och dig ❤️
Min mamma drabbades av cancer två gånger under min barndom och hon har beskrivit när vi pratat om det i efterhand att hon delvis var tvungen att ”stänga av” mitt och mina syskons perspektiv, för att gå in i sig själv, mobilisera kraft osv. Jag tror det är vanligt att känna så.
Bara några tankar från mig, och en kram till dig!
Så är det säkert! Och vad fint att höra att din mamma klarade den tuffa utmaningen. Stor kram
’Skulden’ vi har gentemot våra föräldrar betalar vi tillbaka genom att ge samma stöd till våra barn… det är dessutom först när man fått barn själv som man fattar vad och hur mkt ens föräldrar gav en. Sorgligt och fint på samma gång.
Fint också med föräldrar som kan vara en trygg fond och ett avstamp, tyvärr inte alla barn som har det så.
Verkligen sant. Vi ska inte betala tillbaka till våra föräldrar utan våra barn. kram
Underbart betyg tycker jag! Hade lite liknande själv en gång https://www.josjos.se/blog/2017/07/11/inte-sa-saknad/
Haha! Sant. Skönt att vi är fler som upplevt samma sak =)
Mina barn är inte så, och inte jag heller som barn. Mitt överjag såg till att jag aldrig var särskilt fri om någon förälder hade det tungt. Föräldrarna själva krävde det inte.
Men tyvärr kan jag inte relatera till den sortens förbifladdrande. Jag ser den mest hos de som varit yngstasyskon.
Det är nästan ännu sorgligare!
Det låter tungt för dig att ha behövt bära så mycket som barn. Även om det inte var dina föräldrars mening. Kram
Vet inte riktigt hur jag ska formulera det. Men min reflektion är att han trots de orden ändå varit lite orolig hur det eventuellt skulle bli när du var borta men kände sig stolt över att inte saknat dig.
Ja, så tror jag också att det var. Det var som att han ville berätta att allt gått bra trots lite oro =)
Tycker det låter sunt faktiskt att han tänker så. Han vet att mamma finns där när han behöver och ett tecken på trygghet. Kanske inte så kul att höra som mamma. Bra att han är tydlig med vad han känner. Det tänker jag också är ett tecken på trygghet. Han vet att han kan säga allt, även det som kanske är lite tråkigt för mottagaren att höra.
Sådär är mina ungar också, de yngsta hemma hemmavarande (14,5 och snart 13) ber mig oftast dra åt pipsvängen, men blir liksom lite halvängsliga om jag ska iväg; ”när kommer du hem?”, ”hur länge ska du vara borta?”
Men sen när man väl är hemma är de mest ”jahapp”. Men de vill att jag ska bara FINNAS där. Och det känns också ganska fint tycker jag.
Haha! Ja! Exakt!
Det här träffade rätt i hjärtat – på flera olika plan 💔😭
Håller med. Jag blev liksom väldigt ledsen på nåt sätt. Det var ett jättefint skrivet inlägg (som vanligt) men jag fick lite ont i hjärteroten. Lite ångest.
Så fint att höra! Stor kram till dig i det du går igenom