Min bästa vän som är psykolog sa en gång till mig att en av de viktigaste egenskaperna som en människa har för att ta sig genom en kris är flexibilitet. Det låter så banalt. Flexibilitet? Ja, som i att kunna acceptera förändringar.
-Jaha, nu blev livet så här, istället för som jag planerat det. Nu måste jag acceptera förändringen och hitta ett nytt sätt att leva på.
Flexibilitet är en villighet att leva vidare trots att allt ställts på ända. Att lyckas acceptera ändrade förutsättningar och inte fastna i att älta det som inte blev. Vare sig man drabbats av en kronisk sjukdom, en närståendes dör eller en skilsmässa.
Min pappa är ett fint exempel på det här tycker jag. Han hade levt med mamma i över trettio år när hon dog. Han skulle snart gå i pension och de hade en tydlig framtid uttänkt för sig. Men som änkling lyckades han ändå skapa sig ett nytt liv. När han blev pensionär sökte han ett annat jobb, där han fick nya vänner och umgänge. Han fick en förnyad, bättre relation till sin storebror som levt ensam i många år. Och så småningom hittade han en kärlek som han varit sambo med sedan dess. Kort sagt – han visade hur man kan omskapa sitt liv när det man planerat går i stöpet. Men så är min pappa också en otroligt positiv och förnöjsam person.
Kanske föds man med olika benägenhet för flexibilitet? Men säkerligen går det också att träna upp. Jag vill tro det! Själv är jag otroligt förändringsobenägen om man ber mig rakt ut. Men när förändringen väl sker så brukar jag ganska fort bestämma mig för att det nya sättet blev minst lika bra som det gamla. Jag står helt enkelt inte ut med tanken på att mitt liv skulle ha blivit sämre. Positiva klubben brukar min vän Stina självironiskt kalla oss för, när vi är ute och promenerar och är på bra humör. Och hurtigt konstaterar att livet inte är så pjåkigt ändå, trots kroniska sjukdomar, utmattning och separationer…
19 svar
För mig handlar flexibiliteten som du skriver om egentligen om tro. En tro och trygghet som vilar i något större än man själv. En tro och trygghet i att det finns en mening och att det blir bra, och många ggr ännu bättre, i slutändan, även de gånger det inte blir som man tänkt eller önskat sig. Det finns ju så himla många olika sätt som saker kan bli bra på. Perfekt existerar inte, istället finns det både fördelar och nackdelar med det mesta så lika bra att fokusera på och glädjas åt fördelarna i det som sker och det man har, att vara tacksam för det. Det finns så mycket att glädjas åt. Kram
Så klokt resonerat. Det går en hel del i linje med hur jag tänker: genom min inställning till saker och ting kan jag också till viss del påverka hur jag mår. Väljer jag att fokusera på det negativa, ja då kommer jag mest sannolikt må skit också.
http://hannaskrypin.se
Jag har tänkt mycket på detta! Jag är i grunden positiv och flexibel och är bra på att tänka att saker och ting kunnat vara värre. 2020 blev jag kronisk sjuk och det har så klart förändrat mitt liv mycket. Om jag verkligen gräver mig djupt i de onda tankarna kan jag känna mig väldigt uppgiven och tycka att det är sååå orättvist, men samtidigt finns det de som är mycket mer sjuka än jag och jag fick min sjukdom när jag var närmre 30 vilket innebär att jag har fått vara barn, tonåring och student, med allt vad det livet innebär, utan förbehåll. Livet blev annorlunda och mer begränsat men inte förstört (nu ska jag dessutom få göra en utredning för eventuell operation och kanske bli botad, tjoho!).
Men vad som nästan är minst lika jobbigt som att hantera begränsningar, oro och annat vad en sjukdom innebär, är alla andras reaktioner. Jag hatar när jag själv pratar lättsamt om mitt tillstånd och får möta bekymrade ögon och kommentarer om att det är så synd om mig. Känn gärna sympati för mig men sitt inte och bestäm att jag är ett offer för det är helt och hållet upp till mig att avgöra. Mitt värsta tillfälle var på en fest där en bekant som jag delar en vän med sa just att det är synd om mig. Jag och den bekanta har aldrig pratat om min situation vilket innebär att min vän pratat om mig och mitt tillstånd och så har de enats i att stackars stackars mig som har ett så jobbigt liv. Ett otroligt övertramp av min vän och dessutom diskuterar de mitt liv och mående utifrån hennes inställning till min sjukdomshistorik. Som det skaver i mig!
Med det sagt – vi är olika bra på att hantera kriser och är olika bekväma i att inta en offerroll. En del människor älskar när andra tycker synd om dem och andra, däribland jag, hatar det. Inställningen tror jag delvis är medfödd men också grundar sig mycket i vad man fått för redskap under uppväxten – och det har ju din psykolgvän så klart mycket mer kunskap om än jag. Flexibilitet är en gåva, både för det egna måendet men också när man bemöter andras livsöden.
Så fint och klokt sagt!
Just acceptans som du nämner tänker jag är en viktig del här. När det landade i mig, att acceptans inte är samma som att jag gillar ngt – men jag kan/behöver acceptera att det är såhär här just nu. Då blir det inte samma kamp inombords liksom. Kan jag dessutom validera mig själv i alla de känslor som kommer, istället för att trycka ner mig själv och tänka att jag borde agera/känna på andra sätt, så blir det psykiska måendet väldigt mycket bättre.. Och ens förmåga till till exempel flexibilitet borde då öka, tänker jag.
Men det är verkligen inte lätt alla gånger!
Det är så sant! Vi pratar faktiskt om just det här i veckans poddavsnitt. Om acceptans som enda sättet att komma vidare i en kris
Det är så viktigt med den typen av flexibilitet när det kommer till de riktigt svåra och tunga sakerna i livet. Man har sin bild av hur man önskar att framtiden ska bli, men ingenting är präntat i sten och man måste tro att det nya kommer bli minst lika bra!
Det finns ju forskning om den där flexibiliteten vid kriser, KASAM. Det börjar med att en forskare blev nyfiken på varför vissa judiska kvinnor som varit internerade i koncentationsläger klarade sig bättre än andra när de skulle återgå till vardagslivet.
Ja, just det! Kasam. Har alltid trott att Kasam handlade med om känsla av sammanhang. Men det kanske också är flexibilitet?
Jo, det handlar om känsla av sammanhang. Men begreppet kasam består av de tre begreppen begriplig vet, hanterbarhet och meningsfullhet. Vi diskuterade kasam en del under sjuksköterskeutbildningen när vi pratade om vad hälsa är. Att människor kan ha ex samma diagnos men upplever sin hälsa på olika sätt, utifrån hur de begriper, hanterar och hittar mening i situationen. Och där tänker jag att flexibiliteten kan komma in också.
Jag vill verkligen också tro att det går att träna upp sin flexibilitet i den här frågan! Trots att jag själv gjort enorma förändringar och har ett mycket bättre liv än tidigare på många sätt gnager det stundtals fortfarande en oro om att jag inte alls är flexibel, att jag liksom ”lajvar” det här nya livet som är så fundamentalt olikt mitt gamla. Stundtals. Ibland är det smooth sailing och helt självklart. Men en sak jag efter två år fortfarande inte vant mig vid är att vara ifrån mina barn varannan vecka… Nu går jag helt fräckt med håven men – finns det kanske någon här i detta varma kommentarsfält som kan känna igen sig och ge ett tröstande svar om att det blir bättre?!! Ironiskt nog tyckte jag det var lättare i början men att det blir svårare och svårare. Någon som känner igen sig och har tips? Jag aktiverar mig väldigt mycket de veckor jag inte har barnen, reser mycket tar 100% hand om mig själv – kanske borde jag fokusera mer på andra 🤔
Kram till Clara och alla andra här inne ❤️
Jag skilde mig för 5 år sedan. I början tyckte jag det var fruktansvärt att inte ha barnen på heltid men ganska snart övergick det i något positivt och jag behövde ensamtiden för att hitta mig själv och läka. Sen inträffade den tredje fasen, som är lite mer komplicerad. Nu tycker jag det är skönast när barnen är hos mig för att det innebär att jag kan vara fixare och leva utifrån deras behov. Då slipper jag närstudera mig själv och de delar hos mig som är jobbiga (rädsla för övergivenhet, dålig självkänsla, för lite socialt umgänge osv) och som jag helst inte vill hantera. Det är som att allt det där fokuserandes på mig själv efter skilsmässan var nödvändigt men att det också kan pågå i evighet utan att jag förmår göra något åt det. Det som kryper fram är också insikten om att en del av det som inte fungerade i relationen och som jag längtade efter skulle ta slut, tyvärr inte bara berodde på honom utan också på mig, och att de problematiska bitarna finns kvar, trots att relationen tog slut. Jobbig insikt, och när jag har barnen så känns det som att jag har ett syfte, att mitt liv är vettigt, jämfört med när det bara är jag.
Ja det här var Åhus kanske inte så hjälpsamt för dig men jag kunde bara relatera till din kommentar. Hoppas det blir bättre för dig snart.
Jag känner igen mig i både Arwen och Idas kommentar. Jag skiljde mig för två år sedan med två små barn. Det som var tufft var just att inse att barnen blivit en distraktion från övrigt som inte funkade i livet och när inte dom är där måste man ta tag i det. Jag har försökt att ha perspektivet att jag behöver hitta vem jag är som vuxen, något jag nog hade behövt göra även om jag hade barnen på heltid. Jag vill ju vara en vuxen för mina barn, inte bara en stor mjuk nallebjörn som tröstar, peppar och plockar upp saker från golvet. Jag vill kunna lära mina barn saker, ta med dom på äventyr, vara en förebild och inspirera. För att kunna göra det behöver jag hitta mer vem jag är som vuxen, förkovra mig, fördjupa mina andra vuxna relationer och skapa en vuxen värld som de kan snegla på, istället för att vara en person som bara står och stirrar på dom. Sedan tror jag också att ”navelskådandet” inte är gott under en längre period, utan efter en viss tid handlar det mer om ”ut och gör!” istället för att sitta inne och tänka. Allt gott till er fina mammor härinne. Glöm inte vilka fina mammor våra barn har fått ändå.
Jag vet att det låter snett. Men ibland önskar jag att jag hade barnen på halvtid. Blir helt galen på att tonåringarna stör min nattsömn med sin skumma dygnsrytm, hur svårt det är att hitta balans mellan deras liv/aktiviteter/önskemål och att verkligen hitta hur jag egentligen vill leva och vara idag. Nu så här närmare 50 års ålder , vilka ingredienser vill jag ha i mitt liv..
Vad jag menar är att varken barn på halvtid eller varianten med två föräldrar och barn i samma hushåll är den givna vägen till lycka. För lite tid med barnen eller för mycket.
Men visst orsakar separationer, sjukdomar och uppbrott rediga energidränage… samtidigt som att gå kvar i samma lunk också kan dränera en.. om än i form av pyspunka..
Jag tror helt enkelt att lagom tid med barnen inte finns. Och att vi nutidsmänniskor är risiga på att hitta och känna oss nöjda. Men som Clara brukar säga så måste vi ”mamma” oss själva. Hitta vägar, vill när så behövs och inte glömma att ta vara på tillvaron. Och att Gud bär oss och ger av sin kraft.
Sköt om er alla!!!!
Till Ingrid. Jag och min man har ibland pratat om att dela upp det så att man varannan vecka har huvudansvaret hemma. Den veckan man inte har huvudansvaret kan man komma och gå lite mer. Jag tror mycket på att man kan få mer frihet i en kärnfamilj utan att behöva skilja sig också. Kanske det kunde vara något som också är förutsägbart för era barn. Att de vet att udda veckor är det pappa vi ringer om vi behöver hämtas, han som fixar middag och så vidare.
Det låter somdu behöver egentid. Att barnen blir större och självständigara är faktiskt också en ganska stor omställning i livet o det kan ta lite tid att hitta in. Många mammor känner nog det krav på tillgänglighet som Ckata beskriver, och det kan vara frustrerande ibland med barns planer som ändras eller när man inte vet vad som gäller. Men mitt råd är att ha egna grejer inbokade, någotbara för dig.
Tack IaSofia! Det var nog den spark i rumpan som jag behövde.. bävar lite men anmälde just intresse att gå med i en kör. Saknar körsång i min tillvaro. Ett försök till egentid och bästa sortens friskvård.
Så många fina svar som kom i den här tråden =) väldigt värdefull läsning för många, kan jag tänka mig
Heja dig, va kul