Är det inte himla konstigt hur minnet fungerar? Hur en doft eller en skugga eller ett ljud kan framkalla händelser eller stunder från ens barndom.

Jag fick nämligen ett infall att baka skinkgifflar. Utan att jag fattade varför kändes det plötsligt som att jag var TVUNGEN att äta skinkgifflar. Till varje pris! Och då har jag inte ens ätit det sedan jag gick på dagis. Jag hade en fröken som brukade baka skinkgifflar till dagiskarnevalen varje vår. Vi firade dagiskarneval med skinkgifflar.

Och vad har jag gått runt och tänkt på i två veckors tid? Jo att våren luktar dagisgård! Och varje pust av lera, ruttet gräs och framtinande diken får mig att stanna till och lyckligt dra efter andan. Bli fem år igen.

Jag tror att det är just så knäppt att doften av lera och dikesren gjorde mig sugen på skinkgifflar. Herregud. Skinkgiffeln är för mig vad madeleinekakan var för Proust. Eller är det kanske lerdoften som är min madeleinekaka? Så banal jag är!

Jag beslöt mig i alla fall för att baka. Och fy vad gott det blev. Här är receptet på skinkgifflar.

Skinkgifflar mer lagrad ost

Ät och njut och fyll din trut!